När ett lokalband är förstort för hemorten är de faktiskt på långa vägar inte klara för ett management. I de flesta fallen är det artisten som tycker att de är större än ortens lokala scener. För ett managment är när de bemästrar runt 4 till 5 städer i Sverige som det blir intressant. 

Intressanta här är att Tobias nämner en A&R från EMI, som vi alla vet förvärvades EMI av ett annat majorbolag 2012 på grund av att de inte var så bra. På den tiden fungerade det hela väldigt annorlunda så Kjell Andersson har inte gjort något större lyft på 2010 talet och faktiskt ligger han bakom en av de största manager missarna i svensk musikhistoria (Roxettes utlandslansering är idag en legendarisk skivbolagsmiss som föll väl ut men inte hjälp av en sån som Kjell). Trots allt det mesta han gjorde var innan mobiltelefonen, internet eller något av det artisterna idag utsätts för. Att jämföra med honom är som att jämföra politikerna i dag med Per Albin Hansson, äpplen och päron. Dessutom var inte Kjell manager för Roxette utan det var en ytterst kompetent kvinna (som givetvis Tobias glömmer bort). Kjell var mer en sån där gubbe vi gjorde oss av med i början av 2010 talet då de inte behövdes längre.

Så till listan

1. Skaffa färre spelningar. Knappast, managern får mer stångas med artisten att ta spelningar som är bra för karriären som de själva inte vill ha. Bokningsbolag kan ibland sätta den där devisen att de vill ha ut mer för artisten. Men det är ovanligt och de är ofta resonliga i det hela. Mer vanligt att artisten redan spelat i hemstaden och är inte mer känd att den kan få likartade spelningar i nästa stad. Sen när en tant ringer och tycker att artisten ska spela gratis på deras skolavslutning för att de tycker de är lite käcka, jo då säger man nej.

2. Gör det mer kommersiellt gångbart. Skulle det vara dåligt? Det där är en myt och lite surt sa räven av artister som inte håller måttet. Ärligt talat många knasiga idéer som banden har börjar man diskutera. Jag hade ett band som släpade med sig fem svarta sopsäckar med gosedjur som de skulle ha på scenen. Ni kan tänka er kostnaden när vi skulle flyga på USA turné med dessa säckar, eller hur mycket plats de tog i turné bussen i Europa. Att de tog bort mjukisdjuren var att de faktiskt ville tjäna några pengar i slutändan. De flesta gånger är att managers får försöka hålla artisterna i styr då de byter stil för fort och publiken fattar inte någonting av vad de gör. Att tro att allt artisterna kommer på är bra då är man ute och cyklar. Att tro att managers toppstyr det då cyklar man utför ett stup.

3. Långsam Beslutsprocess. Problemet idag är att band inte gör det där. Det är vi som får mana på dem att få fram nytt material för nästa släpp. Sen metoden Tobias beskriver där är totalt förkastlig. Det tar längre tid att skriva en låt än en måndag. Speciellt i dagen konkurrans. Att sen spela in den på tisdag och bli klar och mastrad är som att säga att hela Nolltretton skrivs på en tisdag eftermiddag, kan ju inte vara så svårt. Slänga ut den på onsdag är som att begrava låten, kommer inte hända ett skit. Marknadsföring är a och o och det tar runt 10 veckor att göra det på riktigt sätt. Slänga ut den på soundcloud eller Spotify på onsdag är totalt meningslöst och direkt skadligt. Sedan boka fem gig på torsdagen. Jo om det vore så lätt att boka gig. Idag är de flesta spelställen en utdöende sak och att få spelningar tar klart längre tid.

4. Att ringa upp bandet är väl inget svårt, vi skickar med telefonnummren till banden. Inte fan ringer de upp det. Möjligtvis att vi får något på facebook messenger. Det där gäller om man har extremt stora band. Ja då är det någon som håller i schemat med intervjuer och ja Nolltretton är väl inte så att de hamnar överst i den listan. Om journalisterna slutar springa i flock och bara intervjua Idol fyran så skulle det bli lite bättre. 

Att banden har en informell ledare är också rent bullshit. Nej men de har oftast en talesperson men den ska också vara på turné och spela in och göra allt annat. Kate Perry skulle inte gör a något annat än att svara i telefon på korkade bonn-journalister som vill fråga om hon gillar marängtårta om hon hela tiden skulle vara talesperson. Trots allt journalisterna vill gärna ha frontpersonen att tala med medan i många fall det är någon annan i bandet som gör dessa intervjuer då frontpersonen inte känner sig bekväm.

Att Close Quarters skulle vart på gränsen till stort genombrott visar hur dåligt Tobias Petterson är påläst om musikbranschen. Close Quarters är ett sunkigt rock band som kan få lite local hero status men inte mer. En singel som lagts på några spellistor 2013 (samma tidsperiod som man kunde lätt fuska, inte för jag säger de gjorde det, men pekar åt vissa håll) är inget genombrott. Faktum med är att en miljon streams ger inget genombrott. Idag sker genombrotten på andra sätt. Dessutom läser man snabbt av att bandet hinner släppa en ep och en singel efter den där “hitten” som inte går alls. Där verkar de inte heller ha något managment. 

Sedan kopplar de på något management. Nu räknas inte dessa som managers i musiksverige men låt gå. Tror knappast de stod i vägen för intervjuer eller spelningar. Det mesta berodde på att Close Quarters inte höll någon vidare kvalité och troligvis inte gjort sitt jobb knappast på någon manager.  

I slutändan känner jag inte till något band som faktiskt tagit det hela vägen. Jobbet som managers, skivbolag, bokare gör, kan inte artisten göra. Det finns inte tiden och de är i behov av nätverken. Att sen en artist bara har en “produkt” att sälja gör också att det inte går. Har man en katalog så öppnar sig bredare kontaktytor. Vad som är skadligt är snarare Tobias Pettersson som inte kan eller har läst på om det han skriver.