Jag såg att de skjutit på dokumentären av Lill Lindfors på
framtiden efter en massa strul. Produktionstekniskt strul hävdar de, men i det
här fallet kan jag äta upp min gamla trucker-keps på att det hänger ihop med
att Lill Lindfors personligen. Anna Wintour (Djävulen bär Prada) är tydligen en
kattunge i jämförelse.

Redan för 20 år sedan satt jag på SVT i ett redaktionsmöte
för ett populärt tv program. Jag var ny så jag satt mest och lyssnade på när de
diskuterade vilka artister och gäster de skulle ha till programmet. Någon
föreslog Lill Lindfors.

–           – Nej för i helvete, hon är super jobbig. Hon vill
ha ljuset på ett visst sätt, precis som Kim Anderzon har de lärt sig att ett
visst ljus döljer rynkorna. Så det blir att ljussätta om hela studion bara för
hennes medverkan. Hon ska överse allt vad man gör. Ni får söka ny producent hellre
än att ta in Lill i programmet.

Det här var en väldigt lugn producent som nästan aldrig tog
sig ton. Men nämna Lill Lindfors var som att svära i kyrkan. Under hela min
karriär inom TV så fick jag höra det flera gånger hur de ratade bort henne för
hon helt enkelt är för jobbig och har ett kontrollbehov som går mot gränsen
till någon bokstavskombination.

Hon var helt enkelt en av dessa artister som man drar sig i
det längsta att boka. Visst de blir bokade ändå, oftast av nykomlingar som inte
kan historien bakom dem. Fast ryktet går snabbare i många fall så de värsta
sakerna hinner stoppas. Själv lyckades jag undvika Lill under TV åren, dock den
andra producenten nämnde Kim Anderzon råkade jag ut då vi som gröngölingar
gjorde en egen TV serie och någon kom på att intervjua Kim. Under tv seriens
två år så var det mardrömsreportaget nummer ett. Man kunde inte filma henne i
närbild för då syntes rynkorna. Hon tyckte bakgrunden var för röd så vi fick
åka ut två gånger extra för att ta nytt material.

Artister som gör sig omöjliga helt enkelt förlorar uppdrag.
Det finns liksom en inbyggd lista inom branschen där du sjunker och får sämre
och sämre uppdrag.  Visst det är alltid
någon ny som inte vet. De stora jobben försvinner för där finns det alltid de
som vet.

Därför är det ingen idé att se dokumentären om Lill. Det
kommer vara ett statligt stöd till hennes egen biografi eftersom inget
ofördelaktigt kommer slinka förbi hennes kontroll. Kanske kan det bli
intressant när hon är död och någon gör en riktigt dokumentär. Även om man inte
pratar illa om de död så i Lills fall verkar många kunna göra ett undantag.